Blev tillfrågad av brorsönerna på 20, 23 och 26 om jag ville spela badminton med dom, klart ville jag det. I god tid på dagen provade jag mina träningskläder och mina barn bara skrattade åt mig. Ett par hängslor skulle behövas till byxorna, så hade dom kanska stannat uppe och en röd näsa och peruk på det så hade jag platsat som clown. Rotade i min "för små kläder" väska och vips, där fanns ju ett par träningsbyxor som passa. Sportbh och tröja fick jag dock dra iväg och köpa och jag har gått ner otroligt mkt om just överkroppen för Sport-bh:n tog jag i storlek S, liiite tight men ska ju gå ner mer så det blev perfekt. Jag hade ett förstort linne så tänkte att en kort topp blir väl bra och var hittade jag den om inte stl 170 på barnavdelningen. Är det klokt ?!?!

Iväg till badmintonen for vi i alla fall och efter lite uppvärmning kom vi igång och jag var lika knäpp som jag misstänkte att jag skulle vara för naturligtvis sprang på på alla bollar. Men det är så jag funkar, jag har en vinnarskalle och ger inte upp i första taget. Fick dock tvinga mig att ta två pauser för jag vet att det kommer kosta under morgondagen och vill gärna kunna ta mig ur sängen.

Under pauserna kollade jag på andra som spelade på dom övriga 12 banorna och märkte att två killar kollade åt mitt håll, tänkte att deras tjejer säkert satt  i cafeterian som var precis bakom mig, men när jag en stund senare kollade åt det hållet, var cafeterian tom, och dom fortsatte kolla åt mitt håll. Var det verkligen mig dom spanade in ?!?! Eller roade dom sig över att mina syskonbarn rastade sin faster ?!?! Ja, jag gick ju inte fram och frågade direkt, så gåtan får vara olöst.